Designikonen Nick Ashley: Om funktionell motorcykelstil, och att gå sin egen väg

Nick Ashley har de senaste sju åren varit Creative Director för Private White V.C. Han föddes 1957 och växte de första åren av sitt liv upp i ett gammalt militärtält i Wales, där han bodde året runt med mamma Laura, pappa Bernard och två äldre syskon. Spartanska levnadsförhållanden, i ett klimat jämförbart med Skandinaviens, valda av föräldrarna som lade alla ekonomiska medel på att bygga upp sitt textilföretag. En start i livet som lärde Nick att göra det som behövdes för att lyckas. En grund för en ödmjuk men orädd och målmedveten personlighet som gjort honom till en av modevärldens, i många avseenden, mest intressanta och framgångsrika personligheter.

När Nick var sex år gammal köpte familjen slutligen ett litet, gammalt och förfallet stenhus. Han berättar hur han satt på taket och med hammare och spik satte fast alla gamla takpannor av skiffer. Det behövde göras, och hela familjen deltog i renoveringen.

Mamma Laura hade under andra världskriget jobbat som kodknäckare och spion för engelska SOE, stationerad i det ockuperade Frankrike där hon hjälpte den franska motståndsrörelsen. Något som Nick själv fick veta först mycket nyligen, då informationen varit hemligstämplad i 50 år. Pappa Bernard ville bli stridspilot i engelska RAF, men nekades. Mönstringsbefälet såg besvikelsen i hans ögon, och gav honom istället en uppsatt tjänst inom elitförbandet Gurkhas.

Under den långa uppbyggnaden av föräldrarnas företag jobbade Nick nära sin mor och hennes två assistenter i designteamet, där han inspirerades och under många år lärde sig grunden i designyrket.

MOTTAGANDE I FUNKTIONELL STIL

När jag anländer till Heathrow står Nick och fotografen Jamie Ferguson och väntar på mig i ankomsthallen. Nick iklädd grova khakislacks från Incotex, bruna grova handsydda läderkängor och en fantastisk olivgrön parka av Private White V.C.’s Ventile-tyg, med en smakfullt vacker ripstopruta invävd. En gulsvart scarf i kragen och en flatcap av olivgrönt högteknologiskt funktionstyg på huvudet. Grovbågade glasögon med lätt lilatonade linser från Cutler & Gross, som en avslutande touch för hans personlighet och utstrålning. Allt andas klassisk stil med attityd, och praktisk funktionalitet in i minsta detalj. En kombination som är ett signum för Nick Ashleys syn på stil och mode. I Japan är han inofficiellt ”Mr. Techno Retro”. En referens till tolkningen av tidlösa plagg som förädlats i versioner av högpresterande material och funktionell design, mer om detta senare i intervjun. ”Japan älskar mig, och jag älskar Japan” konstaterar Nick med ett varmt leende.



Vi går ut till hans VW-van på korttidsparkeringen. Det ska tidigt sägas att Nick är vad som bäst beskrivs som en renodlad ”petrolhead”. Allt med motorer fascinerar honom, och har gjort det i alla tider. Hans stora passion är motorcyklar av alla tänkbara slag. ”På vår gård i Wales har jag mina dirt bikes. Många nyare japanska maskiner med hög prestanda som jag kör över de vidsträckta walesiska hedarna. I New Forest har jag mina roligare hojar”, sammanfattar han glatt när vi planerar vårt möte.

Under tidigt åttiotal fick han en gammal Rolex Daytona, med svarta subtavlor. Vi klockintresserade känner den idag som en ”Paul Newman”. ”Den visade ’Rolex tid’ ” konstaterar Nick, vilket innebär att den drog sig en del, som mekaniska klockor gör i jämförelse med quartzklockors mer noggranna tidvisning. Den låg och dammade i min strumplåda, så jag bytte den mot en motorcykel, gapskrattar Nick som är mycket väl medveten om vad klockan är värd idag (från cirka 300 000 kronor till flera miljoner, reds.anm.). ”Jag ångrar ändå inte bytet. Motorcykeln hade ett högre värde för mig vid den tiden.”


Nick har kört allt från Dakarrallyt, till Baja 1000, det senare ett 130 mil långt terränglopp genom den mexikanska öknen. Han är en ständigt ung själ som fullständigt sjuder av en konstant påtaglig livsglädje. Det är alltid nära till ett rungande skratt i hans närhet, och det blir många av dem på vägen mot södra Hampshire där han har sitt engelska country house. Det andra, i Wales.

Nationalparken där Nick Ashley har sitt country house.

Stora motorvägar smalnar sakta av och övergår i mer slingrande landsvägar ju längre söderut vi kommer i landet. Skogarna tätnar, och övergår mellan varven i öppna hedar och små sjöar intill gamla stora stenhus som snarare för tankarna till slott. Vi kör till sist över en bred färist som utgör den tydliga gränsen mellan omvärlden och det stora skogsområde som nästan 1000 år tillbaka varit kunglig jaktmark, och idag är en stor nationalpark där Nick har sitt country house. Ett område där hästar, får, åsnor och hundratals fasaner vandrar löst i såväl skogen som på vägarna.

EN BROKIG SKOLGÅNG

Nick har sin formella designutbildning från anrika Central Saint Martins College i London. ”Jag hade en mycket brokig skolgång i unga år” skrattar Nick ”och jag turnerade, av olika anledningar, runt säkert ett tiotal olika skolor med mycket varierande resultat. Så mina grundskolebetyg var ärligt talat inte mycket att skryta med” konstaterar han med ett finurligt brett leende som är väldigt vanligt på Nick Ashley när man lär känna honom lite.

”När det var dags för mig att söka in på college för att få en formell designutbildning, krävdes konkreta prestationer såväl som akademiska resultat för att komma in. Allt hängde sedan i slutändan också på resultatet av en individuell intervju innan man eventuellt antogs vid skolan. Jag hade en portfolio som jag designat och som sytts upp i min mammas fabriker, varpå den var rätt välgjord. Den gick hem hos antagningsnämnden. När vi sedan under slutet av den lyckade intervjun, och detta var under mitten av sjuttiotalet, började tala om akademiska resultat, förklarade jag att jag tyvärr inte hade mina (icke existerande) betyg med mig, men att jag kunde sätta mig på min motorcykel och åka tillbaka till Wales och hämta dem och vara tillbaka morgonen därpå. Intervjuledaren tittade ut. Det ösregnade på sant engelskt vis, och han skakade bara sakta på huvudet och sa att det nog inte skulle vara nödvändigt. Så jag kom in!”



Under studietiden arbetade Nick extra hos Savile Row skräddaren Tommy Nutter, med kunder som Mick Jagger och Elton John för att bara nämna ett fåtal. ”Jag är en renodlad morgonmänniska” förklarar Nick. ”Då verksamheten på Saint Martins College ofta inte rullade igång förrän efter lunch, arbetade jag under förmiddagarna extra hos Nutter och fick värdefull erfarenhet. En dag skulle jag lämna tillbaka en vit kavaj till en kund i centrala London efter att vi lagat ett brännhål efter en cigarett. Strax efter jag ringt på ytterdörren med kavajen i handen, öppnade plötsligt Ringo Starr, och tackade glatt på bred Liverpool-dialekt.”

Vi kör till sist in på en gårdsplan i det absoluta slutet av en liten skogsväg, där ett flerhundraårigt tvåvåningshus byggt av sten och lera från de omgivande skogarna placerats med omsorg. När vi kliver ur bilen hälsas vi välkomna av familjens tre hundar Finley, Badger och Bumbles.

DROTTNINGENS UNDERKLÄDER

Under många år var Nick djupt involverad i designprocessen i familjeföretaget. Han berättar att det egentligen inte var förrän 20 år efter att företaget grundades som de stora vinsterna började rulla in i verksamheten. Många viljor var inblandade i vad som skulle produceras.

Vid ett tillfälle ville Nick, vid den tiden 20 år gammal, och hans bror introducera en kollektion av väldesignade damunderkläder till utbudet i Laura Ashley. Nick designade och satte ihop en provkollektion av plagg som han sedan presenterade för en ledningsgrupp i koncernen, bestående av grånade herrar med finansiell makt, utan större insikt i design eller mode.

De skrockade och flinade sinsemellan vid åsynen av bilderna föreställande lättklädda modeller som bar de luxuösa underkläderna, och menade att de var för vågade för varumärket. Tanken från designteamet och Nicks håll var att kläderna skulle vara hemligheten och den exklusiva avslutande detaljen under plaggen, som bara kändes till av kvinnan som bar de eftertraktade kläderna från varumärket. Arbetsnamnet för underkläderna var ”Lauras Secret”.

Konceptet avfärdades av ledningsgruppen för varumärket Laura Ashley, och Nicks design och underkläder bröts istället ut till ett helt eget varumärke. Man ville i företagsledningen dock tona ned det mycket vågade och sensuella som man ansåg att underklädernas design utstrålade. Den klipska ledningsgruppen beslutade att varumärket istället för ”Laura”, skulle döpas efter en av de mest kyska kvinnor de kunde tänka sig: Queen Victoria. Nick skrattar rått och nöjt, och konstaterar att den smått bisarra kopplingen och kombinationen ju i princip bara gjorde det hela ännu bättre. ”It made it even more naughty!”.

UTMANINGEN SOM KREATIV LEDARE

”Även som Creative Director har man för det mesta någon högre upp i verksamheten att svara inför. Personer som, ofta utan att direkt ha någon djupare kunskap om god design eller konsumtionsbeteenden, drar slutsatser om huruvida det du designar kommer att fungera på marknaden och bland kunderna eller inte. Ofta baserat på eget tyckande och kanske på ett geografiskt område som bara utgör en mycket liten del av varumärkets totala marknad.”


”Det sätter den kreativa drivkraften på prov och viljan att slåss för det man tror på är begränsad. Allt är givetvis en balans mellan vad som säljer bra och ger företaget vinst, och vad som gör utbudet intressant för de mer kräsna kunderna, som kanske blir mer tongivande gällande spridandet av varumärket i rätt kretsar på marknaden. I slutändan måste det dock finnas en tilltro till designern och dennes omdöme, även i ett affärsperspektiv.”, summerar Nick Ashley.

ETT TROVÄRDIGT VARUMÄRKE

Ett trovärdigt, genuint varumärke i Nick Ashleys ögon är som sina kunder. Det lever samma liv som det representerar, med sin estetik och stil, som de kunder som köper det lever. Det finns mängder av varumärken därute som bygger upp glamourösa fasader och intryck av en luxuös livsstil och tillverkningskvalitet på högsta möjliga nivå. Sedan representerar företaget själva något helt annat, och gör sina kläder med tveksam tillverknings-, material och sömnadskvalité.

Det här har varit en av de stora fördelarna med Private White V.C. De utvecklar och tillverkar sina egna tyger, de syr sina plagg för hand i Manchester med högst kunnig personal, som brinner för hantverket. Plagg som riktar sig till välklädda män som värdesätter material och designmässigt högkvalitativa plagg, och förstår såväl dess monetära som stilmässiga värde.

-Vad anser du utmärker ett väldesignat plagg?
”Stil och modemässigt, har många av mina arbetsgivare ansett det som en framgångsfaktor att du får ligga när du har plagget på dig” skrattar Nick. ”Skämt åsido. Det ska göra dig snygg, självsäker och det skall fungera precis som det är tänkt, rent praktiskt. Det ska åldras med värdighet, och bli snyggare med åren.”

Nick Ashley blev av Ralph Lauren själv en gång erbjuden tjänsten som Creative Director för linjen RRL. En designmässigt spännande linje som bygger på klassiska plagg av modeller med lång historia, vilka skall klara

Nick tackade nej till erbjudande som Creative Director på Ralph Lauren.

hård användning och påfrestning samtidigt som de är väldesignade och stiliga. Grova selvedge-jeans, robusta skinnjackor av väl tilltagen materialtjocklek. Han tackade nej, då man inte kunde komma överens om tillverkningsländer, fabriker och kontroll av produktionen av de plagg han skulle ha designat i sin roll.

A SELF MADE MAN

Med sin uppväxt i en välbärgad familj där pappan en gång listades som en av de 500 rikaste personerna i Storbritannien är det lätt att tro att Nick Ashley idag lever i en tillvaro som i stor utsträckning grundar sig på ärvda pengar. Detta är dock mycket långt ifrån sanningen. ”Min pappa klargjorde alltid mycket tydligt att vi barn aldrig skulle komma att ärva några pengar, men att han däremot skulle lära oss att tjäna våra egna” konstaterar Nick medan vi sitter och pratar framför den öppna spisen i det gamla huset. När min mor dog gifte han så småningom om sig, och hans portugisiska fru ärvde allt han lämnade efter sig.”

”Visst hade jag en mycket privilegierad uppväxt med många erfarenhet som är få förunnade” konstaterar Ashley. Min pappa hade alltid ett oändligt intresse för allt som hade att göra med flygning att göra, då han ju en gång egentligen ville bli pilot. Han var själv under sina glansdagar en av de privata piloterna med mest flygtimmar i hela England. Han hade privata dubbelmotoriga helikoptrar som vi landade med på hans privata yachter i S:t Tropez.”

”Jag har själv helikoptercertifikat och har flugit oerhört mycket. En kväll under åttiotalet låg vi utanför New York. Navigatören i vår privata helikopter var veteran från Vietnamkriget. Med honom som andrepilot gav jag mig en natt ut på en flygtur där jag själv spakade vår helikopter mellan skyskraporna på Manhattan. En fantastisk upplevelse och ett oförglömligt minne.”

”Visst hade jag en mycket privilegierad uppväxt med många erfarenhet som är få förunnade”

Nick fortsätter ”Jag har dock alltid följt och litat på min egen stil. Designmässigt är jag mest stolt över att ha bidragit till en väldigt mc-relaterad stil i modevärlden. Jag startade mitt eget varumärke under eget namn 1992, där jag i princip designade kläderna för mig själv och mina behov. Som alltid, så tog jag mig runt i London på motorcykel. Jag behövde kläder som hade en skyddande funktion, samtidigt som jag inte ville se ut som en mc-nörd när jag anlände, så jag gjorde något som kom att kallas Techno Retro. I princip gamla coola, klassiska mc-kläder, nu gjorda i nya tekniska högpresterande tygkvalitéer.”

Det visade sig att väldigt få personer i London förstod sig på denna stilinriktning. Lyckligtvis hittade Rei Kawakubo från Comme des Garçons också mina kläder, och hon förstod exakt vad de handlade om. Hon introducerade mig på den Japanska marknaden där jag med tiden kom att öppna tio butiker, via vilka jag byggde upp och tjänade in min egen förmögenhet. Därefter har många andra varumärken plockat in det mc-inspirerade som en ren modegrej, medan min egen infallsvinkel byggde på genuin erfarenhet av behovet av äkta funktion när jag då, vid tidigt nittiotal, själv hade åkt motorcykel i tjugo år.

MOTORCYKLAR I SJÄLEN

Vi går långa promenader över vidsträckta hedar och genom uråldriga ekskogar på leriga, steniga, tusenåriga vandringsstråk, översvämmade av små kristallklara bäckar medan vi pratar. Nick åker ofta på sin Harley Davidsson från 1930 när han reser runt i landet. Han berättar att hans föräldrar som utfattiga och nyförälskade åkte på sin smekmånad från Wales till den franska rivieran på en gammal militärmotorcykel från andra världskriget.



Både motorcyklar och militär inspiration har genomsyrat såväl Nicks designspråk som personlighet genom hela livet. Kläderna han designat för Private White V.C. bär i mycket stor utsträckning mycket starka influenser från gamla militära funktionsplagg. I många fall är de i mångt och mycket en ny version av originalet, där snitt, passform och materialkonstruktion uppdaterats för att passa en mer urban och modern miljö.

”En designer är egentligen bara en slags redaktör som tolkar samtiden och kopplar samman den, vad som pågår och de människor som lever vid tidpunkten, med de plagg han designar” konstaterar Nick i en av våra diskussioner.


Han fortsätter ”Som motorcykelåkare är min absolut största bedrift att år 2000 ha genomfört Dakarrallyt genom den afrikanska öknen och slutat på en andraplats i min klass. Det tog mig över tjugo år att ta mig till den nivån, och den medaljen kommer att följa mig i graven. Den representerar allt jag står för som person, mitt fokus, min drivkraft och hängivenhet. Den kostade mig nästan också mitt äktenskap.”

”En annan medalj och prestation som ligger mig mycket varmt om hjärtat är tredjeplatsen i min klass i det mexikanska ökenrallyt Baja 1000 förra året. Jag trodde knappt att jag någonsin som 60-åring ens skulle försöka mig på detta race, än mindre på motorcykel. Jag bildade dock ett lag med min svåger och par-tvåa från Dakarrallyt, Ben. Tillsammans lyckades vi göra färre misstag än de flesta andra deltagarna. Vi var inte snabbare, vi gjorde bara inte bort oss, alls. I öknen hänger allt på erfarenhet och planering. Om du gör bort dig är du helt ensam, och står inte sällan en troligt död till mötes.



Medan solen sakta går ned i en explosion av färger över det sydengelska hedlandskapet frågar jag:

-Efter att under många år ha arbetat i ledande designpositioner på företag som Dunhill, Kenzo, Tod’s och nu Private White V.C., vilka eventuella framtida mål har du i din karriär?
”Jag har nu varit en uppfyllare av många kunders önskemål under många år. Det är och har varit en spännande resa. Det skulle troligtvis vara roligt att än en gång vara min egen kund. Att själv fullt ut få fatta alla kreativa beslut, baserat på vad jag själv tror och känner inför såväl de produkter jag designar, som den målgrupp jag föreställer mig skall köpa och använda dem”.

Solnedgång i Hampshire.

När solen helt gått ned blir det snabbt mycket mörkt i Hampshire, men värmen hänger kvar såväl efter en dag med klarblå himmel, som efter många varma och hjärtliga skratt. Nick Ashley är en sann gentleman, och en i själen obotlig, evigt ung tonåring med en livsglädje och personlighet som smittar av sig. När jag är i sextioårsåldern vill jag vara som han tänker jag, medan hunden Badger skäller på avstånd där vi går över den engelska heden, och siluetten av en frigående häst sakta tynar bort i den sista strimman av ljus vid horisonten.