När vi möter upp Kalle på gården Kärret utanför Sorunda, som han och hans fru Brita Zackari köpte för några år sedan, välkomnar han oss med två verktyg i handen. ”Jag går bara och bär på dem här utan anledning”, säger han skämtsamt och slänger in dem i verkstaden. Vi får veta att han är fasligt intresserad av kläderna vi ska fota honom i, och att hans stora intresse för kläder, framförallt med rötter i USA och Japan, väcktes till liv för cirka tio år sedan. ”Det kändes som att jag hittade en stil som jag inte riktigt hade...” hinner han säga, innan en kakafoni av ankor, får och hundskall avbryter honom. Genom gården har Kalle och hans familj, i teorin, nästan blivit helt självförsörjande. Hade det inte varit för de resterande familjemedlemmarnas ovilja till att äta kött och potatis varje dag så hade de kunnat klara sig, säger Kalle och öppnar dörren in till boningshuset, där en varm kakelugn, kaffe och familjens jakthund Kerstin väntar på oss. Vi slår oss ned intill ett uppstoppat vildsvinshuvud i soffan där samtalet fortsätter.  

Vad gjorde du innan du syntes på tv?

– Jag jobbade med reklam, eller närmare bestämt som copywriter, på en reklambyrå som hette Great Works. Jag jobbade bland annat med David Sundin och Kristoffer Triumf, som ju båda två jobbar med något helt annat idag. Innan dess arbetade jag med att regissera radioreklam tillsammans med min syster på produktionsbolaget Delorean. Jag har gjort en massa annat, men det var först när jag började skriva bloggen Stark som en björn, snabb som en örn som min tv-karriär tog fart. Det var någon som tyckte att bloggen hade varit kul att göra tv av, vilket SVT också tyckte. Det resulterade i Svett och Etikett som sändes första gången 2014, och sedan dess håller jag bara på med det här. Vad det nu än är.

Än så länge har det blivit sju tv-program genom åren. Är det fortfarande lika kul att göra tv?

– Ja! Det visade sig att det var det jag skulle göra. Ingenting alls jag planerat. Jag har tur för sedan Svett och Etikett har jag fått göra en massa saker jag drömt om. Vi är snart klara med inspelningen av säsong tre av Hjälp, vi har köpt en bondgård!, och sedan vet jag inte riktigt. Eller, vi förhandlar fram någonting nytt nu. Det känns oproffsigt att prata om något som inte är spikat än, men jag fick nys om ett projekt i Moçambique där de försöker rädda noshörningar från tjuvskyttar. Jag är sugen på att göra någonting kring det.

Hur var det att flytta från stan till landet, och till en bondgård?

– Jag är ju uppväxt ganska nära vår gård, bara en mil ifrån lite drygt. När jag var liten ville jag ju bara åka in till stan hela tiden, för där fanns i alla fall asfalt. Mina föräldrar är ju akademiker och kommer från Stockholm, men de är gamla gröna vågare så därför bodde vi här. När jag gick gymnasiet åkte jag in till stan hela tiden, fick jobb, flyttade dit, festade och allt sådant man är intresserad av då. När jag var 25 år fick jag barn och då kom jag på att jag inte riktigt ville bo i Stockholm längre. Då var jag ju dock fast, med jobb och allt. Jag tror inte att människan är gjord för att få allting serverat, utan jag tror att man mår bra av att få slita lite för saker. Som till exempel maten. Har man odlat den själv känns det ju mycket roligare att äta den. Man kommer liksom närmare livet när man bor som vi gör.

"Man kommer liksom
närmare livet
när man bor som vi gör"

Var Brita lika taggad på att flytta ut hit som du?

– Brita är ju också från landet från början, men hon har en lite starkare dragningskraft till stan än vad jag har. Hon är lite mer extrovert och får energi av möten och sociala kontakter. Jag blir lite mer dränerad av det, så jag kommer nog lägga mig och sova efter att ni varit här. Med det sagt så vill hon ju också bo här såklart, men kanske inte riktigt lika starkt som jag. Jag tänkte på det häromdagen, om man inte bara skulle skita i allt och flytta in till stan igen, men jag hade blivit så jävla uttråkad. Vad gör man då, liksom?

Det kanske kan bli ett nytt tv-program om det i så fall?

– Haha, ja precis. ”Isolerad” eller ”Fånge i mitt eget hem” hade det kunnat heta. Det är väl då man börjar lyssna på vinyl och köpa svindyra högtalare, eller bli djupt alkoliserad och skriva hat på internet, typ.

Från ett ämne till ett annat. Hur skulle du beskriva din relation till kläder?

– När jag var liten tyckte jag det var kul att hålla på med kläder. När jag var utbytesstudent i USA till exempel så hade jag kjol över byxa första dagen i high school, som ett litet statement. Konstigt nog landade det helt okej hos de övriga eleverna. När jag fick barn så började jag intressera mig för andra saker och då lades kläder lite på hyllan om man säger så. Jag tror att det var runt 2010 som jag out of the blue blev klädintresserad igen. Det kändes som jag hittade ett mode då som var för sådana som mig, vilket jag inte riktigt hade gjort innan. Ett mode för skäggiga, muskulösa män som gillar att tänka att de är hjältar, typ. Ett slags amerikanskt pappamode liksom. Jag gillar tanken av kläder som ser ut som de alltid gjort. Någon har ju en gång för länge sedan kommit på den perfekta jackan, och jag gillar idén av att den fortfarande ser ut som den alltid gjort. Jag konsumerar ju även mycket amerikansk kultur, typ musik och böcker om amerikanska män som kämpar. Kläder som intresserar mig är en slags förlängning av det. Sedan är jag ju en man som kämpar, i alla fall nu här på gården, så jag tycker hela min stil passar mig ganska bra.

"Jag gillar tanken av
kläder som ser ut
som de alltid gjort"

Jag läste någonstans att din pappa eldade upp en av dina tröjor när du var liten, bara för att det stod USA på den. Har din barndom påverkat ditt sätt att klä dig?

– Jag har ju blivit väldigt amerikatillvänd i mitt klädintresse, så det kanske är därför haha. Nej, jag tror det är alldeles för far fetched. Jag tror att mitt klädintresse handlar mer om att jag läser Cormac McCarthy och lyssnar på Bruce Springsteen faktiskt.

Har du något plagg som ligger dig extra varmt om hjärtat?

– Det tydligaste exemplet måste vara mina Carhartt-brallor. B01 heter de. Jag får ju frågor på Instagram om dessa säkert fyra-fem gånger i veckan. Ett par har jag nyss slängt som jag köpte för 20 år sedan, men annars har jag flera stycken som är i olika stadier av förfall. Det finaste är ju när kläderna är lite slitna, men det tar ju jävligt lång tid att slita in plaggen. Man ska ju heller inte tänka att ”nu ska jag slita in dem här”. Jag tycker istället man ska äga och bära plaggen under lång tid. Jag köpte en motorcykeljacka från Eastman Leather, och min idé om den jackan är ju att den ska hålla så länge så att mina barn får ärva den, att slitningarna och patineringen är från mig. Lite samma sak tänkte jag när vi köpte den här gården, att den ska fungera som en samlingsplats för familjens kommande generationer. Så är det ju med släktgårdar, och även med jeans också till exempel. Det är ju alltid någon som köper jeansen från början och bär dem till perfektion.

Köper du hellre nytt än vintage för att slita in plaggen själv?

– Givetvis! Det händer ju såklart att jag även köper vintage, men det känns så fuskigt på något sätt. Jag tycker till exempel det är galet att köpa ett par färdigslitna jeans. De kommer ju hålla längre om de är nya och hela från början.

Har din stil förändrats när ni flyttade från Stockholm?

– Ja, den har blivit lite mindre utstuderad kanske. Lite mer funktion som gummistövlar istället för japanska boots. Lite mer pannlampa istället för andra världskriget-keps.

Du och Brita är ju aktuella med ert egna livsstilsvarumärke. Berätta mer!

– Ja, exakt! Kärret, precis som gården, heter varumärket. Allt började egentligen med att vi får så mycket frågor på vad vi konsumerar hela tiden. Då kändes det kul att få göra någonting eget att visa upp. Både jag och Brita har ju en ganska uttänkt stil och klär oss i sådant som funkar här och passar vår livsstil. Vi kommer bland annat att släppa träskor och även en glesbygdskavaj. Tänk typ älgjakt i Norrland på 1970-talet. Kavajen har sjukt stora fickor och är väldigt praktisk. Man kan typ stoppa ned hundvalpar, potatis, ägg och till och med barn. Allt rymmer i fickorna.

Förutom tv-program och nya varumärket, vad händer annars?

– Vi har precis lanserat en prepping-låda. Jag gör ju en podcast som heter I väntan på katastrofen som handlar om beredskap. Människor är ju idag ganska frånkopplade från var mat och värme kommer ifrån till exempel. Det gör ju allting väldigt sårbart i en krissituation. Det blev ganska tydligt i början av pandemin när alla hetsköpte toapapper, att man handlar för dagen och inte har mat eller andra förnödenheter hemma. Med den här lådan och poden vill vi försöka beväpna folk med en slags kan själv-kunskap, att man faktiskt kan fixa mycket grejer själv. Jag kopplade till exempel ur ett element här hemma för att rörmokaren inte kunde förrän nästa vecka. Så svårt är det inte, och det självförtroendet man får när man lyckats med någonting är ju fantastiskt. Det vill jag försöka förmedla till människor, att man kan själv. Sedan bör ju alla också ha mat för en vecka hemma, men det är ytterst få som har det. Det spelar liksom ingen roll hur mycket pasta jag har hemma, för händer det något så skiter det sig ändå om inte alla andra också kan käka. Så därför tog vi fram den här lådan med mat för en vecka.

Och slutligen. Om du fick rekommendera vad som helst till våra läsare, vad skulle det vara?

– Då skulle jag rekommendera att träna hårt, odla något och meditera.

Mediterar du mycket eller?

– Nej, men jag önskar att jag gjorde det!