När du köper fina skinnskor är en väsentlig del av kostnaden du lägger ut på dem för materialet som skons ovandel är gjord av. Här går vi igenom grunderna kring skors ovanläder - olika typer, dess framställning, egenskaper och så vidare.
Text: Jesper Ingevaldsson
Foto: Charlotte Håkansson
Publicerad
2018-04-07
Nyligen skrev vi om de olika sulmaterialen läder och gummi och dess olika för- och nackdelar, här flyttar vi oss alltså uppåt en bit och går igenom olika ovanläder för skor. Den absolut vanligaste typen av läder i skor av högre kvalitet är slätpressat kalvläder. Kalvskinn är mjukt, formbart och tåligt – utmärkta egenskaper för en skoovandel. Allt skinn från nötdjur som används i sko- och klädtillverkning är restprodukter från matproduktion. Förr i tiden kallade man bara hudar från riktigt unga djur, oftast endast en-två månader gamla, för kalvläder. Idag har den gränsen sträckts relativt mycket så vad som går under benämningen kalvhud kommer från lite äldre djur och kan vara relativt stora, upp till 30-35 kvadratfot. Kohudar används också ofta för skodon, det behandlas på samma sätt som kalvskinn, men är lite tunnare och inte lika fina i ytan.
LÄS MER: Lädersulor vs. gummisulor
Största andelen kalv- och koskinn som används för
skor är kromgarvat, görs det i europeiska garverier är miljökraven mycket hårda med helt slutna system och bra personalskydd. Kromgarvning är ett effektivt sätt att få hudarna följsamma och tåliga. Bra att veta är att när skor i kromgarvat läder slängs bör de sorteras som miljöfarligt avfall, då trevärt krom som används vid garvning omvandlas till ganska miljöfarliga sexvärt krom vid förbränning. Foderläder (som oftast är kohudar) är nästan alltid vegetabiliskt garvat, och det finns också en del vegetabiliskt garvat kalvovanläder.
Begrepp som man kan stöta på när det gäller ovanläder är full grain och corrected grain. Full grain-läder är när hudens riktiga övre lager används, det kräver att det håller bra kvalitetsnivå för att skorna ska vara fina och gör att dessa skinn generellt är dyrare. Man känner igen full grain lättast genom att titta nära på det och notera lädrets små porer.
Corrected grain-läder syftar oftast på hudar som slipats på ovansidan och täckts med en tunn film i plastbaserat material. Det är populärt i bland annat England då det ger lättskötta skor, men livslängden blir kortare än för full grain-läder. Corrected grain känns igen på att ytan är helt slät och jämn, och ofta relativt glansig.
Lackskor är den tydligaste varianten av corrected grain.
Så långt har vi främst pratat om släta läder. Vid sidan av det finns exempelvis präglat skinn, ofta kallad grain-läder (icke att förväxla med begreppen ovan dock). På slätt läder så pressas hudarna genom stora valsar för att ojämnheter ska försvinna. På grain-läder så gör man tvärtom, här pressar man istället in ett nytt mönster, som kan kallas exempelvis country grain, scotch grain, hatch grain eller liknande, beroende på mönster. Fördelarna med grain-läder är att de blir lite tåligare och robustare.
Mocka är nuförtiden vanligast benämningen på så kallad spaltmocka, där man splittar kalvhudarna i fler lager och insidan slipas. Mocka där hela huden används kallas på engelska reversed calf och används för dyrare skor. Nubuck syftar istället till skinn där ovansidan har slipats, vilket ger en lite tätare och mindre hårig yta än mocka. Både mocka och nubuck är generellt tåligare än vad många tror, de kan behöva tvättas lite oftare men i övrigt så klarar de av exempelvis regn och rusk alldeles utmärkt.
Även om det är överlägset vanligast med läder från nötdjur, så används så klart andra material också till skor. Ett av de mest berömda är sannolikt cordovan, som kommer från hästar. Cordovan skiljer sig mycket från vanligt läder då man här tar bort hela övre grain-delen, det som är det fina på exempelvis kalvläder, ner till ett muskelmembran, kallat shell, som ligger mellan hästens ytter- och innerhud på rumpan. Det garvas sedan på ett speciellt sätt och ger lädret dess oljiga glansiga karaktär och böljande gångveck. Det är också därför som man kan borsta ur märken och annat ur cordovan, och det som gör det väldigt tåligt på lång sikt, att det är muskelmembranet som är lädrets yta.
Man gör också annat läder av andra delar av hästens hud, som i de flesta fallen påminner mer om kalvläder med grain-delen kvar, också tåligt och relativt flexibelt material.
Andra djurhudar som används för skor är exempelvis det mjuka grislädret, slittålig känguru, karaktäristiska krokodil- och alligatorläder, orm- och ödleskinn, strutsläder med de stora förhöjningarna, och så vidare.
Det är så klart viktigt att komma ihåg att läder är ett levande material, det är vad som ger det så fina egenskaper, men det innebär också att det kräver vård. Läs mer om hur du tar hand om dina skor i kalvläder och mocka i vår stora
skovårdsguide.
Vad tyckte du om den här artikeln?
4 Kommentarer
Superintressant!
Den 26 november 2019
@Karl: Härligt! Det glädjer oss att du låter precis lika förtjust i texten som vi är själva : )
Den 26 november 2019
Hur blev gamla skidskor och marschkängor från 50-talet så styva och stryktåliga? Använde man dubbla lager läder? Ingen verkar göra sådana kängor längre.
Den 26 november 2019
@Karl: tjenare Karl, och tack för en spännande fråga!
Läder är en så långt mer teknisk frågeställning än man som lekman kan tänka sig, och ett oerhört intressant ämne. Efter att under gårdagkvällen ha bollat saken med James Fox i ledningen på Crockett & Jones, kom vi fram till att huvudegenskaperna för denna styvhet som gamla skridskor och rejäla kängors läder hade, huvudsakligen är sprungna ur garvningsprocessen och hur man väljer att behandla lädret när man skapar materialet, med det tänkta användningsområdet specifikt i åtanke.
Den 27 november 2019