Besök hos Barbour i Newcastle, England

En resa för att fördjupa samarbetet mellan leverantör och säljare. Men, framförallt för att ge oss en djupare bild av den ikoniska oljerockstillverkaren som sedan slutet av 1800-talet bedrivit sin verksamhet på den vindpinade engelska nordsjökusten. Vi var minst sagt ivriga och förväntansfulla.

På Landvetter inleddes resan med ett besked om dimma över London. Efter att vi någon timme försenade äntligen kunde lyfta från Landvetter, flög vi så småningom in över storstadens bekanta vy från ovan. En fortfarande lätt disig väderlek, visade genom flygplansfönstret Themsens slingrande band från ovan genom stadens geografi, London Eye och stora delar av City från sin bästa sida. På Heathrow stod det sedan klart att dimman dragit sig norrut, och nu istället låg över bland annat Newcastle. Inte helt oväntat att ett land med denna väderlek också gett upphov till oljerocken.

Efter en resdag som blev ca 5 timmar längre än planerat, landade vi så i Newcastle Upon Tyne, och for medelst taxi den sista biten till vårt hotell. Incheckade, gjorde vi en kort tur till en närliggande pub för att få oss något i magen inför natten och morgondagen. På plats i Newcastle, tar vi för sakens skull in en Newcastle Brown Ale. Lika god där, som hemma.

Många tankar susade genom huvudet den natten. Vad väntar oss? Vi kommer att få träffa de tongivande personerna bakom ett av världens kanske mest välkända och ikoniska ytterplagg. Se hela produktionskedjan, såväl som att få möta globalt PR-ansvariga och designteamet som formger plaggen. För en klädintresserad man är detta stort. Kommer de tycka vi låter som tre vilsna upplagor av svenske kocken från Mupparna? Ska man ha tweedkostymen, eller den mörkblå på sig? Slips eller inte? Funderingarna och i-landsproblemen hopar sig.



Onsdag morgon och taxifärd med en pratglad engelsman som likt oss inte är helt säker på exakt var på Barbours fabriksområde vi skall bli avsläppta. Väl på plats kliver vi in i en liten anspråkslös reception och skriver in oss i besöksloggen. Blicken vandrar runt och fastnar på en glasmonter med en gammal Triumphmotorcykel och en Barbourjacka ur den mc-inspirerade International-serien. Nu är vi verkligen här. Det är här det händer.

Strax därpå välkomnas vi av Barbours globala PR och sponsorship manager Sue Newton. Vi slussas genom smala korridorer, med väggar prydda av stora bilder ur Barbours uråldriga reklamarkiv, såväl som purfärska kollektionsbilder från rådande säsonger. Slutligen landar vi i företagets stora showroom för en kort välkomnande kopp té.



Ett showroom, uppdelat i sektioner som ger en god översikt av centrala delar i Barbours olika kollektioner. Dubbelknäppta tweedkavajer designade av Patrick Grant från samarbetet med Norton & Sons, samsas med midjekorta vadarjackor och fiskeväskor ur Barbours verkliga outdoor-kollektion. En intressant iakttagelse är att inga av International-jackorna syns till. Det ska senare få sin förklaring i att man på företaget helt enkelt valt att separera denna i en helt fristående Barbour-linje. Detta då den mc-inspirerade känslan och attityden skiljer sig så markant från de klassiska modellerna.

När vi så till slut står i en liten oansenlig, anonym korridor, bakom en diskret dörr med frostad glasruta, meddelar Sue att vi nu befinner oss strax utanför hjärtat i Barbours verksamhet: Produktionshallen där alla sömmerskor sitter, och de flesta av Barbours klassiska modeller sys upp. Hon frågar kort: ”-Are you ready?..”

Det är alldeles tyst i den svagt upplysta korridoren.

Sue öppnar med ens resolut dörren på vid gavel. Vi kliver in, och omsluts av ett fullkomligt inferno av energi och intensiv produktion. Symaskiner rasslar metodiskt. Plagg tas ned och hängs upp på monteringslinens krokar. Detaljer fogas till delvis färdigsydda plagg. Rader av sömmerskor arbetar snabbt och metodiskt med en hisnande precision. En radio spelar Simon and Garfunkel, på en volym som nätt och jämnt överröstar sorlet.

En Barbourjacka kan bestå av så många som 160 delar som sätts ihop via trettiosex arbetsmoment, som med år av samlad erfarenhet genomförs av i princip lika många olika personer.

När vi kliver in där i produktionshallen kan jag tycka att intensiteten och energin från precis varenda ett av dessa moment strålar rakt ut, och slår emot oss som en vägg. Allt på en gång. Det är en omtumlande och överväldigande upplevelse.



Vi går igenom lokalen för att komma till början av produktionslinorna och borden där alla tygstycken skärs till. På vägen passerar vi hyllor där det ligger rullar och travar av rutigt foder i olika mönster, grovlekar och kvalitéer. Sylvassa eldrivna skärmaskiner sveps över flera lager tjocka buntar av tyg vars översta yta täckts av ett mönster med plaggdelarnas siluetter.

Medelåldern bland sömmerskorna i produktionen är ca 47 år, alla är kvinnor med undantag för en man i övre trettioårsåldern. När så effekten från första vågen av intryck börjar lägga sig något, kan vi konstatera att känslan skiljer sig starkt mot vårt förra besök på det datoriserade väveriet i Gällstad. Samtidigt tampas man med liknande utmaningar. Även här är sömmerskeyrket inte längre så attraktivt som det var en gång i tiden, vilket förklarar den höga medelåldern. Det är svårt att hitta kunnig sömnadspersonal även här i hjärtat av och i trakten kring världens mest anrika oljerockstillverkare.



Med en ambition att hantera kompetensbristen, har man startat The Barbour Academy. En slags företagsanknuten yrkesskola där studenter under en tio veckors kurs lär sig grundläggande maskinsömnad och teori. I slutet av kursen erbjuds alla deltagare en arbetsintervju på Barbour, men ingen garanteras ett jobb såvida man inte håller måttet. Verksamheten är bara något år gammal, och dess långsiktiga effekt fortfarande svår att förutsäga.

Fem ”monteringslines” är ständigt i drift parallellt. Det råder ingen brist i efterfrågan på produkterna, och man syr för allt vad tygen håller (pardon the pun). Knappslår fogas till bröststycken. Foder sys på plats. Fickor sys på. Ärmar fodras och fästs. Kragar delmonteras och appliceras. Efter att en gång i tiden ha monterat bildelar på Volvo, kan jag inte undgå att hitta ständiga likheter i arbetsupplägget.



Varje station omfattas även av en viss kvalitetskontroll av alla tidigare utförda sömnadsmoment, varpå plagget på så vis kvalitetskontrolleras otaliga gånger genom produktionsförfarandet. Allt avslutas av en riktad, slutlig och omfattande kvalitetsbesiktning varpå den färdiga oljerocken sedan förses med en unik streckkod och läses in i datorregister. En identitet som kommer att följa jackan genom hela dess livscykel. Fabriken producerar årligen mellan 110- och 120 000 plagg, baserade på ungefär 50 olika designlinjer.

En doft av den karaktäristiska oljeimpregneringen hänger i hela lokalen. Det är dock inget i närheten av vad som möter oss i nästa del av verksamheten. Den lilla kundservice samt reparationsverkstaden intill produktionshallen. När vi kliver igenom ännu en liten dörr in till serviceavdelningen, fylls näsa och lungor av en doft som smått otillräckligt kan beskrivas som en blandning av gammalt militärt mobiliseringsförråd, fiskebod, jaktstuga kryddat med dunsterna av olja, metall och ett uråldrigt tyglager.



En flyktig tanke passerar, om ett fiktivt samarbete mellan Barbour och Comme des Garcons, där Rei Kawakubo då skulle återskapa doften från reparationsverkstaden i en av sina avant-garde parfymer.

Det är hit oljerockar från precis hela världen skickas för att restaureras, lagas, återimpregneras och servas. Allt utifrån plaggets ägares specifika önskemål. Vi ser jackor i precis alla tänkbara skick, modeller, årgångar och tillstånd. I något fall skall bara en knapp sys fast och plagget vaxas om. En annan rock ser ut att i det närmsta fullkomligt falla i bitar, men ägaren önskar bara byta ut den trasiga dragkedjan.



Jane, som guidar oss i det lilla utrymmet, berättar om oljerocksägare som namngett sina plagg, och postar in dem tillsammans med en necessär, och en burk Guinness till dem som skall ta hand om och renovera jackan. Plagget får nästintill en egen själ. Bland de saker som återfunnits i fickorna på jackor inskickade för service kan utöver kärleksbrev och kontanter, nämnas föremål som nycklar till S:t James Palatset, fårsvansar, ammunition och en liten glasflaska med apblod.



De varma borden där jackorna ges en ofta välbehövlig nyvaxning är en sinnrik konstruktion, som underlättar jobbet avsevärt. I stort kan och skall inte Barbourvax strykas ut på ett svalt plagg. Impregneringen går då inte in i tygväven, utan lägger sig istället utanpå med bristfälligt resultat som följd.

Vi följer senare upp detta med en separat, enklare guide om hur du bäst gör för att själv vaxa om din Barbourjacka.



Vi promenerade nu sakta från fabrikslokalen, tillbaka mot byggnaden där vi först möttes på morgonen. Småpratet med Sue kom att handla om Barbour som företag, och förhållandet till andra engelska oljerockstillverkare på marknaden. Vilken är Barbours filosofi i konkurrensen och sammanhanget engelsk hantverkstradition? ”-Barbour är fortfarande ett familjeföretag. Nu i femte generationen” inleder Sue.

Margaret och Helen Barbour är fortfarande en högst aktiv del i företagsledningen, få beslut fattas utan deras inblandning. Samtidigt har Margaret en nära relation till hela företaget, såväl sömmerskor som bolagsstyrelse. En dam som ena stunden beslutar om globala marknadssatsningar och i nästa frågar sömmerskan i fabriken hur det står till med familjen.

Känslan i produktionen, marknadsföringen och varumärket präglas mycket av detta faktum. Barbour har valt att se sig som en premiumtillverkare, med familjeföretagets medvetenhet och omtanke. Man lägger stor vikt vid det historiska arvet och företagets rötter. Barbour började som en tillverkare av arbets- och bruksplagg med slitstarka egenskaper. Med åren har detta naturligt tagit våra kläder till nya målgrupper och användare, där modefaktorn idag är stor. Samtidigt som det faktum att Barbour fortfarande är givna bruksplagg bland fiskare, jägare, lantbrukare och andra grupper som behöver slitstarka vädertåliga ytterplagg.

Då vi återvänder till det showroom där turen började, är det så dags för oss att få träffa en del av kärnan i Barbours verksamhet: Designteamet som utformar och ritar merparten av de plagg som företaget producerar. Designchefen Gary Janes är en livfull, sympatisk och karismatisk personlighet, som tillsammans med designerkollegan Elizabeth Okaroh först ger oss en kort muntlig genomgång av Barbours olika kollektionslinjer, där ni kan återfinna bland annat Heritage, International och Dept. (B) i Care of Carls sortiment.



Vi får en genomgång av plagg ur Barbours produktionsarkiv. Oljerockar av diverse olika modeller vars tillverkningsdatum sträcker sig till nittonhundratalets början. Vissa hårt slitna av åratals användning, men oftast fortfarande i förbluffande god kondition. Vi ser långa slängkappor som använts av kuskar varvas med urmodellen för Internationaljackan.



Det blir påtagligt och tydligt hur man på Barbour hämtar mycket inspiration och detaljer från gamla modeller, när man tar fram nya plagg och kollektioner. Fickor, knäppning, och rent av slitaget på gamla kragar ger nya Barbour-plagg liv och intressant utformning.



Under Falklandskriget fattade en högt rankad kapten inom fallskärmstrupperna så starkt tycke för sin Barbourjacka, att han vände sig direkt till företaget för att göra några tillägg och anpassningar för att passa de förhållanden han verkade under. En stor innerficka för första förband och medicinsk utrustning lades till. Småfickor för verktyg till vapenvård, öglor att fästa utrustning i och förstärkningar som gjorde jackan mer hållbar.

Originalplagget visar i fodret den handskrivna text som anger kaptenens blodgrupp, persondata och andra koder nödvändiga att veta om han själv skulle bli oförmögen att återge dem.



Efter denna intensivt inspirerande och faktaspäckade historielektion åt vi en enkel lunch, som dukats upp i ena delen showroomet, utan att vi ens lagt märke till det under föregående genomgång. Vi avhandlade där allt ifrån inspirerande bokbutiker i Portugal, till designtänket bakom olika linjer i Barbours produktion, med inspel om den engelska hantverkstraditionen och handklistrade Macintoshrockar.

Lunchen följdes av ett besök i det separata showroom som används för Barbours International-linje. Som tidigare nämnt en serie av plagg som i grund och botten bygger helt på jackmodellen International, men som nu blommat ut i liknande jackmodeller och andra plagg.



Kopplingen till engelsk motorsport, Triumph och ikoner som Steve McQueen är stark. Härefter avrundar vi den första delen av dagen, och tar farväl av fabriken och Sue för några timmar.

Under kvällen återsåg vi Sue och hennes kollega som basar över Barbour Europa, tillsammans med en skara andra internationella modejournalister. Däribland en representant från en tongivande svensk herrmodetidning som vi glatt delade våra erfarenheter med. Dessa övriga besökare skulle göra rundturen i fabriken först under morgondagen.



Trötta, mätta och fulla av intryck travade vi efter middagen sakta tillbaka mot hotellet. Barbour är och förblir en institution på den engelska och globala stilkartan. Efter besöket känns varumärket som ett än mer självklart inslag i Care of Carls sortiment, och banden till tillverkaren har knutits ännu starkare. Detta andra företagsbesök gav klar mersmak, och diskussionen om vart vi styr färden nästa gång inleddes redan där, medan vi sakta promenerade längs floden Tyne.