Rule Britannia

 

Framförallt är det den brittiska stilen och hantverkstraditionen som jag fastnat för.

 

Intresset för brittisk stil och musik har funnit länge, men den seriösa kärleksrelation som jag inledde med landet England började för snart 15 år sedan efter mitt första besök. Efter detta har det blivit studier och ett otal resor till London, som har kommit att bli mitt andra hem.

 

Ju mer tid jag spenderat där och ju fler personer jag lärt känna, har också lett till att jag fått möjlighet att reflektera vidare kring brittiskt mode på ett djupare plan.

 

En sak som slog mig när jag första gången besökte London och främst de centrala stadsdelarna var hur påtagligt det konservativa modet var. Klassmarkeringarna var oerhört tydliga, något som alltid fascinerat mig.

 

Om man generaliserar och jämför italienskt klassiskt mode med brittiskt, så är det två diametralt motsatta förhållningssätt. Den italienska mannen vill vara elegant, synas och framhäva sig själv. Den brittiska mannen vill inte det. Kläderna skall vara korrekta och den brittiske mannen menar att hans kläder inte behöver säga var han kommer ifrån, det vet alla ändå, åtminstone de som bör veta. Det får gärna vara skräddarsytt men diskret och tidlöst.


Det brittiska förknippas ofta med skräddarsytt och en tidlös, diskret känsla
 

Det är lite märkligt att det ändå har blivit på detta sätt, för det engelska herrmodet har på många sätt historiskt varit banbrytande genom att bryta konventioner, regler och normer. På detta sätt har stilar och plagg så som exempelvis kostymen fötts. Något vi blir påminda om varje gång vi besöker herrmodets kanske främsta gata, Jermyn Street i London. Där finns en staty av dandyn Beau Brummell, mannen som av många krediteras skapandet av vår tids kostym. Även Hertigen av Windsor, Edward VIII var nytänkande i sitt sätt att klä sig och kan ta åt sig äran för en rad plagg och kombinationer vi bär idag.

 

England har alltid varit ett tydligt klassamhälle och den konservativa looken har på många sätt satt standarden mer än på många andra ställen.

 

Därför förknippar nog många runt om i världen en brittisk stil med klassiska saker som tweed, flanell, mollskinn, kritstrecksrandiga kostymer, skolemblem, slipsar med regementsränder etc. Mycket är relaterat till ett godsliv på landet eller studier vid privata skolor och elituniversitet. Det objektiva begreppet gentleman applicerat på en stil skulle man kunna förklara det som.

 

Detta är den förenklade bilden av det brittiska modet. En bild jag själv fick första gången jag besökte London och England.

 

Eftersom jag har den stora förmånen att få hålla på med mitt stora intresse mode, och genom åren fått en allt större insikt så har jag lärt mig att se bortom fasaden. En look är en sak, bra brittiska produkter är något annat.

 

Till att börja med skall sägas att det finns många ”sminkade grisar” när det kommer till brittiska varumärken. Många profiterar på den fina historia och hantverkskunskap som landet har. Inte sällan försöker märken eller PR-folk att sätta ett likamedtecken mellan historia och kvalitet. Synar man sömmarna, bokstavligt talat, så är de ibland lite sneda (metaforiskt sett). Det kan visa sig att ett anrikt brittiskt märke som vill anspela på en skrädderitradition och fin adress, sedan länge flyttat sin tillverkning till ”Långtbortistan”, valt att använda billigare material etc. Hantverkskunskapen från England som man är så stolt över och vill ge sken av lyser också med sin frånvaro.

 

Jag säger inte att produkter som inte längre görs i England är dåliga. Det finns fantastiska fabriker i låglöneländer, även om det kanske inte är så vanligt. Det viktiga är transparens och att man som kund förstår vad man får.

 

För mig personligen betyder fortfarande Made in England något. Det är inte bara ett kvalitetstecken, det handlar också om ansvar och framtid.

 

I mitt jobb har jag haft nöjet att lära känna fantastiska människor som brinner för sitt varumärke och produkter lika mycket som de brinner för den fortfarande existerande brittiska hantverkstraditionen, som tyvärr blir allt ovanligare. Jag tänker främst på Michael Hill och James Eden.


Delar av tyglagret i Drake's produktion

 

Michael Hill driver det Londonbaserade accessoarföretaget Drake's. Ett företag känt för att vara kanske en av världens främsta slipstillverkare. Företaget grundades så sent som 1977 av Michael Drake och gjorde initialt halsdukar. Ganska snart anslöt sig slipsmakaren Charles Hill (pappa till dagens delägare Michael) och företaget fick då namnet Hill & Drake. Åren gick och det blev Drake's och de kom att bygga en verksamhet kring tillverkning av kvalitetsslipsar åt andra märken. För mer än tio år sedan började den unge Michael Hill i företaget och kom att bli Michael Drake's protegé. När det för cirka fem år sedan var dags för Michael den äldre att pensionera sig köpte Michael den yngre företaget ihop med ett gäng investerare med Mark Cho i spetsen. Mark som är en namnkunnig person i branschen äger bland annat den ikoniska butiken The Armoury. Tillsammans har de tagit Drake's till en ytterligare nivå. De har flyttat fabriken till Shoreditch i östra London. Ett område med stolt textiltradition ända sedan hugenotterna slog sig ner i området och började sin verksamhet.

 

För knappt tre år sedan valde de att även köpa Rayner & Sturges som är den sista fristående skjortfabriken i England. Detta bolag hade börjat gå allt sämre och Drake's tog det under sina vingar och räddade jobben för 35 anställda i fabriken som ligger i den lilla byn Chard i Somerset. På köpet fick de också skjortmärket Cleeve of London som de blåste liv i igen.

 

Drake's är ett unikt märke på många sätt. De har förlagt största delen av sin tillverkning till England. En liten del sker i Italien och USA. Man har ett stolt stilarv baserat på företagets historia, som man lyckas förvandla till kläder som även känns intressanta idag. De har även lyckats få unga personer att börja bära slips som en naturlig och intressant del av deras klädsel. Mycket beror på Michael Hills enastående kreativa känsla för material, mönster och utseende, parat med firmans hantverkskunskap. Addera intressanta samarbeten med nutida konstnärer och illustratörer samt moderna look books så har ni ett modernt klassiskt märke som aldrig slutar att förvåna och imponera.

 

Ett annat märke väl värt att omnämnas och som kanske är en av de stoltaste förespråkarna för Made in England som jag någonsin har träffat på är Private White V.C. Märket som sådant är ganska nytt men deras fabrik har funnits riktigt länge. Historien om företaget är faktiskt väldigt intressant och tog sin början efter första världskriget. Deras nuvarande VD, James Eden är en man som jag personligen har kommit att bli en god vän med. James farfars far kom efter första världskriget tillbaka till England som en krigshjälte efter sina insatser under kriget. Väl tillbaka började han arbeta på en textilfabrik i Manchester och jobbade sig sakta uppåt. Det hela slutade med att han köpte hela verksamheten och hans familj drev den vidare under många år genom att främst tillverka högkvalitativa ytterplagg åt andra kända varumärken. I modern tid när allt från globala varumärken press vad gäller lönsamhet och dylikt och valt att förlägga sin produktion i billigare länder så har det slagit hårt mot många tillverkande fabriker. Så också i detta fall. Verksamheten gick allt sämre och de var på snudden att få stänga ner. Istället gjorde man tvärtom. De valde att satsa på det som är rätt och riktigt, extremt välgjorda plagg under ett eget varumärke, vars namn Private White V.C. är en hyllning till James farfars far, krigshjälten, och där allt inklusive materialen är gjorda i Storbritannien. Genom att använda sig av sitt rika arv och den kunskap fabriken har inom produktion har man lyckats skapa ett högintressant märke vars inspiration till stora delar kommer från historiska arbets- och militärplagg.


Samtliga av Private White V.C.'s plagg görs i Manchester, England

 

Liksom i fallet med Drake's förvärv av en skjortfabrik valde James Eden nyligen att göra samma sak. Inte långt ifrån Private Whites verksamhet i utkanten av Manchester finns en liten ytterplaggsfabrik som heter Sweeney Outerwear. Nu i somras förlorade de sin största kund och var tvungna att stänga ner. James och Private White köpte då upp stora delar av verksamheten och såg till att 14 anställda fabriksarbetare kunde behålla sitt jobb. Sådant är viktigt i en tid när många tyvärr tvingas att stänga och stor kunskap går förlorad i och med detta.

 

Så den brittiska stilen i all ära men för mig är den kunskap och tradition som finns på de gröna öarna i väst som är själva grunden för att vi fortsatt skall få kunna njuta av bra och framförallt schyssta produkter som kommer att hålla riktigt länge. För i Storbritannien finns idag några av världens absolut främsta tygväverier, tillverkare av stickade plagg, skor, lädervaror och printat siden, ytterplaggsmärken och skrädderier. Se nu till att stödja dem så att de kan få fortsätta i många år till. Det kommer jag att göra.

Besök Care of Carl's avdelning Best of British för att utforska urvalet av brittiska varumärken.