Slipsen är död!? Länge leve slipsen!

I vanlig ordning börjar jag med en tillbakablick. För att på något sätt förstå slipsen så som den accessoar vi bär idag kan det vara intressant att härleda dess ursprung, om det nu går. Låt oss göra ett försök. Män har burit olika former av mindre halsdukar och scarfs som knutits omsorgsfullt runt halsen väldigt länge. Ett av de första dokumenterade bevisen tros vara på Trajanuskolonnen i Rom som är så pass gammal som från 113 e. Kr. och där kan man se en sorts mindre scarf knuten runt halsen.

Sen får vi spola fram tiden till det tidiga 1600-talet och det trettioåriga kriget (1618-1648). Kroatiska soldater i den dåtida Habsburgska monarkin hade tight knutna scarfs runt halsen. Dessa fångade fransmännens intresse och under 1600-talet och framåt var det högsta mode hos framförallt kungen och adeln. Accessoaren kom att kallas cravate, kravatt på svenska. Detta efter franskans översättning av kroater, croates, som var de som inspirerat dem.

Kravatten fick ett ganska brett användningsområde under 1700-talet och användes både av militärer och som stilmarkering i de finare salongerna. Den utvecklades till att bli allt mer kråsig och elegant när den bars enbart för stilens skull.

På 1800-talet och under den industriella revolutionen i Storbritannien blev scarfen lite enklare och ledigare igen och en produkt som allt fler bar. Ungefär samtidigt växte en hybrid fram i USA som kallades bandana och där man inte sällan drog åt de båda ändarna runt halsen med hjälp av en ögla eller ring av något slag.

Exakt när en knuten sidenslips så som vi tänker oss den idag började bäras är lite oklart. Många menar dock att den troligtvis tog sin form i England i slutet av 1800-talet. Den lilla staden Macclesfield var och är fortfarande en plats där man väver en sidentwill som är bland den främsta i världen. Detta skedde tidigt då det var den plats där råsidenet som skeppades från Indien och Kina togs hand om. Detta sidentyg användes tidigt för att göra både slipsar till universiteten och regementen och vävdes i färger och mönster som signalerade en tillhörighet.

Det skulle dröja ytterligare något innan slipsen fick exakt samma utseende och funktion som den har idag. Det var framförallt två innovationer som ledde fram till detta. Den främsta står amerikanen Jesse Langsdorf för. Han var den som kom på att man skulle klippa tyget i 45 graders vinkel och att sy ihop slipsen utifrån ett mönster i tre delar. Detta revolutionerade slipsens egenskaper eftersom den höll formen bättre och fick en avsevärt ökad livslängd.

Nästa innovation sägs komma från irländska Atkinson som skall vara den som utvecklat metoden för den söm och tråd som löper vertikalt, försluter och sammanfogar yttertyget med slipsens foder.

Från detta fram till idag så har slipsens konstruktion och egentliga utseende varit konstant. Sedan har trender varierat rejält med modets cykler alltifrån hur man föredrar längden och knutens utseenden till bredden och dess mönster. Ta ytterligheterna med tidigt 60-talet och sent 70-talet. I det första fallet var enfärgade mörka slipsar modernt i en mycket smal vidd för att sedan övergå till raka motsatsen, d.v.s. en rejäl bredd om 10-11 cm och gärna i något vågat mönster.

Även slipsknutens utseende och variation är stor. För mig finns det dock bara två alternativ där ett egentligen är att föredra, nämligen knytningen four-in-hand. Denna klassiska knut är tidlös och klassisk med en lagom vidd och där den med ett perfekt litet veck, kallat dimple, är väldigt elegant. Den sägs vara döpt efter en gentlemannaklubb i London med samma namn. Vissa menar att namnet också kan ha kommit från ett droskföretag med samma namn, också det i London.

Det andra egentliga alternativet, vilket jag personligen inte gillar, är den symmetriska och rejält tilltagna Windsorknuten. Den är döpt efter en av de största stilikonerna någonsin, Edward VII, Prinsen av Wales eller Hertigen av Windsor. Lite paradoxalt eftersom han troligen inte använde knuten om man skall tro historikerna. I hans fall rörde det sig snarare om just en four-in-hand fast där hans slipsmakare, Hawkes & Curtis, använt ett tilltaget foder vilket gav en relativt matig knut som påminde om det vi kallar en Windsorknut idag.

De senaste decennierna har slipsen avtagit som en del av mäns arbetsklädsel i allt större utsträckning. Den rejäla nedgången kom framförallt på 90-talet då teknik- och IT-företagen var på frammarsch och där stilen var mycket ledig. Vissa företag införde till och med slipsförbud som en strategi och PR-fråga. Man kan tänka sig att det rörde sig om någon sorts markering mot produkten som ansågs stå för något omodernt och gammaldags. Vissa gjorde någon sorts halvvariant och införde casual friday på amerikansk manér. Det kan tyckas lite märkligt att göra detta som en modern markering då själva bakgrunden till casual friday var att många företags höga chefer och direktörer valde att klä sig ledigt på fredagarna eftersom de direkt efter arbetsdagen styrde kosan mot sina lantegendomar och fritidsnöjen. I min värld något som relativt få och väldigt priviligierade förunnat och inte på något sätt modernt.

Som den slipsförespråkare jag ändå är ser jag, trots att jag har oddsen emot mig, ändå att slipsen går en ljus framtid till mötes. Hur i hela fridens namn tänker jag då?

Jag tror också att stilen på många arbetsplatser kommer att förbli mer ledig än den varit historiskt. Kostym och sidenslips kommer nog att minska i omfattning som arbetsuniform. För mig finns det dock så många andra alternativ och sätt att bära en slips än som en formell markering ihop med kostym. En stor anledning och bidragande orsak till slipsens popularitet bland framförallt unga män idag tillskriver jag Michael Hill, kreativ chef och delägare Drake´s London. Detta företag står inte bara för några av de bästa och mest välgjorda slipsarna som finns idag. De har även gått i bräschen för utvecklingen av slipsen och sättet att bära och kombinera den på. Michael är ett kreativt geni med stor känsla för material och design. Han lanserar ständigt ny kombinationer av färger, mönster och material och sätter samman dem på ett sätt som gör dem intressant för unga moderna män. Visst har de även hederliga printade sidenslipsar men det är framförallt de lediga som sticker ut. Det finns råsiden, så kallat shantung, ullblandningar, linne och bomull som blandas högt och lågt. Inte sällan saknar de foder i avslutet och har istället en ofodrad ände med handrullade kanter vilket spär på det lediga intrycket. På Drake´s manér går det utmärkt att bära en virkad slips med kavaj, jeans och kängor, en grenadineslips med cardigan o.s.v. Man måste inte ha en vit skjorta med cut away-krage utan en oknäppt button down i tvättad denim fungerar också bra med slips.

Vårt behov av att uttrycka individualitet styr och det är vår egen experimentlust som sätter våra gränser. Jag kommer garanterat att bära slips i många år framöver, på vilken sätt och i vilken form kommer säkert att både ändras och utvecklas. Men en sak är säker, den är knuten med en four-in-hand.

Slipsen är död, länge leve slipsen!

Text: Olof Nithenius
Foto: Evelina Svantesson